Ryska mitt namn

entry number 92

2019.10.30 21:23 randomuser111991 entry number 92

Som vanligt är jag så uttråkad att jag tror att jag kommer att dö. En miljon tankar snurrar i huvudet men jag har ingen aning om hur jag ska uttrycka dem. Vad finns det för ord som beskriver känslan av att vara instängd i en bur och inte kunna fly. När jag var mindre brukade jag och mamma cykla ibland om kvällarna, hon ville väl att jag skulle röra på mig. Jag brukade lyssna på musik och ibland cyklade jag utan vantar och då frös jag alltid och jag älskade känslan att komma in i värmen och ljuset hemma sen. Jag önskar att jag kunde cykla iväg nu, sätta på ett album av Veronica Maggio och inte behöva tänka, bara känna tröttheten i benen och kylan om händerna.
Jag vet inte vad jag ska göra. Inuti mig skriker tomheten. Men jag har saknat att skriva på svenska, jag gillar ändå mitt modersmål när jag tänker efter. Då jag har skrivit här på ryska kan jag väl ändå lika gärna skriva på svenska nu.
Jag har en novell som jag måste skriva men jag har ingen aning om vad den ska handla om. Varenda försök blir värre än det förra. Jag önskar att jag, som i filmer och böcker, bara kunde få den där iden, iden som är perfekt, självklar. Iden som är så brar att den motiverar mig till skriva dagar, eller till och med timmar skulle räcka, i sträck. Jag har redan sagt till två personer att jag ska vara med i den där jävla skrivtävlingen och visst, jag vet att de skulle förstå om jag sa att jag inte visste vad jag skulle skriva eller, jag tror det, men nu blir jag lite osäker. I värsta fall får jag väl skicka in nån gammal novell jag skrev, den om mina känslor för Sam kanske. Den kommer garanterat inte att vinna, men att vinna är inte ens mitt mål. Det är bara det att jag vet, jag vet att jag kan bättre, jag vet att jag skulle kunna skriva något bra. Eller okej i alla fall. Novellen om Sam är patetisk och usel, ändå är jag typ stolt över den för den representerar så perfekt hur jag kände för honom. Jag tror att jag var kär. Eller trodde det då i alla fall. Nu vet jag inte. Nu har världen kastats om och jag vet ingenting. Jag undrar när jag kommer att sluta vara så överdramatisk.
Förresten insåg jag att jag måste lära mig franska igen. Jag är fortfarande jävligt glad att jag inte behöver plugga det i skolan, men vill fan bli bra på franska, jag vill inte ha slösat bort alla de där timmarna jag led i Inga-Lills klassrum. Eller kanske vill jag det. I alla fall så vill jag lära mig franska igen. Måste bli färdig med ryskan först, men tänkte typ plugga franska lite halvdant till 2022, då jag måste kunna flytande ryska. Och när jag kan flytande ryska ska jag börja seriöst med franska. Mitt största problem är ju uttalet. Kanske också hörförståelse. Försökte kolla på en fransk youtubevideo igår men förstod absolut ingenting, vilket fick mig att må psykiskt dålig och känna mig usel. Fyra år bortslösade på ingenting. Eller, helt bortslösade var de ju inte, lite kommer jag ju ihåg. Men det allra mest lärde jag mig typ de veckorna jag pluggade inför nationella provet. Vilket faktiskt gav resultat, jag lyckades, på något sätt, efter att haft samma betyg hela högstadiet, höja mitt franskabetyg sista terminen i nian. Det kändes bra, att veta att jag kunde förbättra mig själv om jag ansträngde mig. När jag tänker efter känns den franska stavningen också rätt svår. Nu önskar jag faktiskt att jag hade valt tyska. Det känns lättare och också närmare ryska, med tanke på alla "падежи." Och det hade varit kul att gå i Sams klass. Kanske hade jag vågat prata med honom då. Fast idioter som Ivar gick också i Sams tyskaklass. I och för sig så gick Madeline och Wilma också i den klassen, så kanske hade det varit värt det. Och Martin var ju ett nice meme. Kalle med, även om jag ibland störde mig på honom. Och herregud, Albin D gick också i den klassen. Har faktiskt ingen aning om det skulle ha varit ett plus eller minus. Det är nog dags att sluta med denna utläggning nu, det spelar ingen roll, jag valde ju inte tyska. Om jag kunde åka tillbaka med en tidsmaskin till den dagen, skulle jag göra det? Jag tror inte det. Nej, sanningen är att trots all skit som har hänt så är jag glad att jag är har, i nuet, idag. Mitt liv är ju faktiskt fantastiskt, jag har inget att klaga på. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag fortsätter att skriva om slumpmässiga event i mitt liv för att så fort jag slutar så kommer tomheten tillbaka. Hoppas verkligen att ingen från min gamla klass hittar detta, de skulle ju känna igen i alla namn direkt. Jag borde gå och skriva på den där jävla novellen. Har noll motivation och bryr mig inte ett skit om mina karaktärer men måste ju bli klar någon gång. Herregud, jag önskar att jag inte var så jävla rädd för allt hela tiden, och jag inte övertänkte om allt så jävla mycket. Önskar att jag bara kunde vara impulsiv, göra saker utan att tänka, bara känna.
FML, har literally been sitting here for more than an hour, bara skrivit nonsense som dykt upp in my head. It's actually quite fascinating, я думаю, how I can just ändra vilket språk jag skriver på, я просто пишу, не думаю. Ok, my russian is probably inte särskilt bra, men as long as I understand, vem bryr sig. Это не важно. I just want to write, måste fan bli författare i framtiden. Не понимаю, как я могу жить if I can't write. Problemet är bara, who the fuck would want to write all den här skiten som jag skriver. Ok, seriously, nu slutar jag.
Bara so you know, har överdrivit den amount of svenska jag använder i den här texten. Det här är hur jag casually tänker och egentligen vill skriva, men på senare tid har jag faktiskt börjat bli lite mera proud över att kunna svenska. Inte ens på ett nationalistiskt sätt, ni vet att jag hatar nationalism, jag kunde inte bry mig mindre om Sverige som ett koncept, men det är fan coolt att jag kan redan prata 2 språk, snart, om ett par år eller så, tre, sen fyra.
submitted by randomuser111991 to myonlinediaryonreddit [link] [comments]


2017.03.20 13:17 ElnifIsLord Elnif (A Swedish love story)

Kapitel 1: Elnif i advent
Del 1: Jag har funnit mig själv. Detta genom ett väsen, en gud, en glädje, en frälsning. Den flög in genom det öppna vinterfönstret i en frusen höstvind och landade på min kudde. Jag vände mig mot Elnif, han tittade på mig, och sa: “Krister, jag är allt, jag är kärlek, älska mig.” Jag svarade: “Okej mi lord” och blundade. När jag öppnade ögonen igen var han borta. Jag vände mig hastigt om i min mjuka säng, och hann precis se honom flyga ut genom fönstret igen i ögonvrån. Jag tänkte, nu är mitt liv komplett. Elnif, nu och för alltid.
Del 2: Jag visste då att jag aldrig kunde återvända till stadiet jag varit. Aldrig tillbaks till en värld utan Elnif. Så jag sprang, långt därifrån, längre än någon sprungit sedan första tidsåldern af Elnif. På min färd väntade stora farhågor och skrämmande ting, men i mitt sinne befann sig alltid den allsmäktige, den som vakade över mig som en höjdhoppande ängel i nöd.
Del 3: Min slutdestination låg framför mig, mitt hjärta bultade som en springande gasell på Afrikas stäpp. Jag sprang som aldrig förr med kraften av Elnif. Jag kände hur halsen snörpte ihop sig, törsten trängde på mitt fys som en ångvält påväg att köra över en qvagga. Jag sa: “Elnif, hjälp mig, ge mig din vätska!” samtidigt som jag kände närheten av min frälsare. Mina ögon kändes bredare, men mina byxor kändes smalare. Han stod där, som aldrig förr, uppe på sitt skimrande slott av troféer och sade ner till mig, överlägset men inte nedlåtande; “Mitt barn, var inte rädd, jag ska bjuda dig på en stor och riklig måltid utan dess like…”
Del 4: Elnif drar ner gylfen och tar ut sin breda middag och serverar den till mig. Jag kan se hur han har hela tallriksmodellen där på. MUMS! tänker Krister. Helt plötsligt, utan förvarning, medans jag var på väg att ta min första tugga ur den saftiga munsbit jag blivit erbjuden, kände jag en värmande ström av flytande massa komma flödande nerför min strupe, ner till min suktande mage som längtade efter ögonblicket. Jag blickade upp mot Elnif, och han stirrade tillbaka på mig. Vi behöll ögonkontakten en stund, fram tills jag säger; “Jag är tacksam för din gåva, o du mäktige.” Han stönar försiktigt och drar upp gylfen. Några sekunder senare var han borta igen, men jag visste, att bestod närvarande i mitt hjärta, att vi är en, för evigt.
Del 5: Det var en mörk och kall vinternatt. Solen var sedan länge nedgången, men ännu skålades det i glasen. Hur glada alla än verkade vara, fanns det ett ting som mitt sinne aldrig lyckats släppa. Hur hans kräm flöt så lätt ner genom mig, i mig. Fångad i min fantasi kunde jag inte ana annat, men när frågan väl kom, så svår men så lätt, visste jag direkt svaret, oberoende av frågan. “Elnif”. Det var då jag visste, att legenden skulle spridas över kontinenterna.
Del 6: “Vad sa du Krister?”, frågade de. Min blick höjdes, och ögonen spändes. Tiden var kommen för en ny sägen, en ny era, som endast var till för Elnif och mig. “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade” sade jag och sprang gråtandes upp på mitt rum. Ingen förstod glädjen utom jag. Ingen annan kunde greppa Elnif. Ur mina tårar lyckades jag urskilja en skepnad utan dess like, en skapelse som aldrig förr. Framför mig än en gång stod han där, Elnif.
Del 7: - Haiku: Min Elnif är gud Friidrottsmästaren tack Vår själ blir nu en
Del 8: Min allsmäktige gud var framför mig, och endast för mig var han tillgänglig. Hans djupa blå ögon stirrade in i mina genom glasögonen som verkade ha skärpan +69. “Mitt barn. Tiden har kommit nu. Vi, tillsammans, kommer att frälsa världen, och få en helt ny begynnelse. Utan förvarning tog han fram sin enorma träslev ut bakfickan, den som legender skvallrat om, men aldrig rättvist beskrivit. Framför mina ögon verkade den enorm, men Elnif, utan tvekan sade: “Det är dags nu”.
Del 9: Jag kände en våg av entusiasm flöda genom min ack så arma kropp. Jag visste precis vad jag skulle göra, jag hade aldrig varit så säker på något i hela mitt liv. Jag gick ner och satte mig på alla fyra. Jag vände mig så att min stuss pekade rakt mot honom, sedan svankade jag med all min kraft och stålsatte mig inför den kommande händelsen. Jag drog ned byxorna och sa, “Jag är redo, o du allsmäktige.” Då svingade plötsligt Elnif sin väldiga träslev och smiskade mig, först en, sen två, sedan tre gånger. Elnif fortsatte smiska mig så som jag aldrig har blivit smiskad förr. Jag njöt av varje sekund, varje stöt av ren kärlek som strömmade från min högra skinka ut i kroppen, det påminde mig om julafton hos farbror Bodil. Jag vände på huvudet för att beskåda denna storartade händelse. Sådan kraft och sagolik teknik som han hade. Man såg tydligt att han var en erfaren man.
Del 10: Till slut kunde jag inte hålla mig längre, min suktan blev oöverkommlig. Snabbt vände jag mig om, med en klar destination. Mina ögon liknade ett lejons vars synfält just fyllts av den mest underbara buffeln. Min hand öppnades, nästan av ren reflex, och sakta började jag smeka min Elnifs runda och svullna biceps. “Mycket diskus på sistone?” frågar jag Honom, medans jag tänker igenom mitt nästa drag. Han nickar sakta med ett leende på läpparna. “Främst stöt, men allting med stor massa fröjdas min kropp åt.” svarade han, nästan poetiskt. Min önskan hade äntligen förkroppsigats, den som funnits långt inom mig, bevarad som sista kinderägget på en dansk firmafest. Men samtidigt fortgick ett kval inombords, ett beslut som grävde i mig. Jag var lycklig, men jag ville samtidigt ha mer. Mer av Elnif.
Del 11: Jag vaknade upp av att morgonsolens första stråla kysste mitt nakna lår. Jag blinkade några gånger trots att sömnens rep drog mig mot sitt lugnande djup. När jag vaknat ordentligt så märker jag att jag somnat på golvet. Det är inte förrän då som jag kommer ihåg gårdagen. Den magiska kväll som nu var historia. Mina skinkor ömmade och jag kände mig levande som aldrig förr, fastän min lycka trånade jag efter mer. Jag måste ha överväldigats av situationen och somnat på plats. Jag hade skinnet av en blåmes runt mig, och den fortfarande heta insidan värmde min hud. Jag hade aldrig använt ett sådant här skinn som täcke förut, inte sett ett heller för den delen. Det var en gåva från Elnif. Jag begravde mitt ansikte i den mjuka insidan av skinnet och med tungan så kände jag hur små köttbitar från pippi fågeln fortfarande var fast vid skinnet. Jag kände mig trygg. Efter att ha njutit av tillvaron några timmar så reste jag mig och hängde in skinnet bland de andra och jag kände mig hedrad av gåvan jag erhållit.
Del 12: Naken inför Gud Nu var helgen över och det var dags att gå till förskolan igen. Plötsligt kände jag hur ångesten öppnade upp sig som ett svart hål i magen. Tänk om ingen av min klasskompis kan förstå storheten af Elnif? Tänk om hen inte förstår hur underbar vår riktiga frälsare är? Hur skulle jag göra då? Sedan tänkte jag; “Elnif hjälper mig säkert. Jag litar på hans vägledning. Nu och för alltid. Det löser sig säkert, så länge jag tror.” Sedan gick jag ut genom den gamla slitna trädörren från mitt rum och ner för trappan till köket där mina föräldrar satt och drack kaffe, utspätt med den ryska vodkan som pappa älskar, precis så som det brukar vara. När mina föräldrar får syn på mig blir de förskräckta, och mamma säger förvånat; “Vad har hänt med dig Krister!? Varför är du helt blodröd på hela baken?” Det är då jag inser att jag har glömt sätta på mig kläder. Så där stod jag, en pojke på 5 bast, komplett naken med ett kärleksmärke på rumpan och försökte komma på ett sätt att beskriva orsaken till märket och hur fantastisk den föregående kvällen hade varit, på ett sätt så att mamma och pappa förstod precis hur bra Elnif verkligen är. Efter några sekunder så öppnade jag munnen och sa; “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade”.
Del 13: Vinden fläktade min kropp när jag näck vandrade hoppfullt nedför gatan. Strålande blickar smekte min nudistiska kropp och jag märkte hur en mystisk känsla reste sig i kroppen, den som endast kunde beskrivas med ett ord. Elnif. Mina kånkelbär var blottade, men på något sätt var jag inte skamsen, då de omgavs av den rosenröda gåvan från min herre. Jag vandrade långt, längre än aldrig förr, men till slut kände jag värken i mina skinkor, och inte från upplevelsen kvällen före. Framför mina ögon såg jag ett fint värdshus, men inte för fint för Elnifs missionär. Min entré skapade tumult i lokalen, ingen förut hade fått granska en så söt syn av frälsarens utsände. “Ett stort glas kräm tack” uppmanade jag den äldre kyparen. “Självklart min unge nudist” svarade han. Äntligen någon som förstod. Mina böner var besvarade. Min natt var räddad, och jag satte mig lätt ned på barstolen, lättad, fri.
Del 14: Jag borde känna mig sorgsen över att jag blev utsparkad ur mitt eget hem utan att jag fick någonting med mig. Som tur var så bjöd den snälla gubben i baren mig på krämen då jag inte kunde betala. Han berättade för mig att jag kunde komma till hans rum senare på kvällen och betala tillbaka skulden. Jag var nöjd. Den förväntade sorgen dök aldrig upp. Bara lycka bestod i mitt hjärta. Jag var fri och kunde nu spendera resten av mitt liv åt Elnif och att missionera om Elnif-ismen. Mannen i baren var trevlig, när jag sa att jag inte hade någonstans att bo så erbjöd han till och med att jag kunde få bo hemma hos honom. Nu hade jag min chans att börja sprida mitt fantastiska budskap om Elnif, börja med gubben. Gubbens namn var Antero.
Del 15: Dagen förflöt utan vidare omständigheter medans jag smuttade på all kräm jag kunde svälja. Den äldre kyparen gav mig kläder som jag tacksamt tog emot, och snart värmdes hela min kropp. Sakta men säkert slaknade sig solen som en utlöst formel efter ett matteprov, och jag drog mig tillbaks till det ensliga rummet på andra våningen. Väntandes på mig i endast strumplästen befann sig Antero, den äldre, smått överviktiga herren. “Jag har insett den sanna vägen, och från ditt dryckesval ser jag att du gjort detsamma” sade han. Med en bestämd blick nickade jag, och djupt ned i min bröstkorg kunde jag märka en känsla som aldrig funnits där förut. “Tillsammans kan vi göra det Antero, tillsammans kan vi låta alla glädjas åt denna vackra tro” sade jag och knäppte sakta upp mitt bälte som verkade sitta åt hårdare än någonsin. Antero nickade. “Tillsammans”.
Del 16: Jag sprang snabbare än jag någonsin sprungit förut, mina ben värkte, mina lungor trånade efter luft likt en frustande buffel efter en oskuld pojkscout på parningssäsongen. Jag vågade inte titta bakåt, men jag visste att fadern min var mig hack i hälarna. Jag visste att jag inte fick stanna. Jag ville inte bli penetrerad av hypotenusan på hans könstriangel. Jag tittade upp från marken under mig för att inte springa in i något, och då såg jag honom igen. Frälsaren i egen hög person, bara några meter framför mig stod han med en öppen famn och träslev framme. Jag visste att jag skulle vara säker hos honom, så jag kastade mig, ansikte först mot min älskade. Då vaknade jag med ett ryck.
Del 17: Slutligen lät min kärlek sig öppna dörren till oändlighetens paradis vars himmel så blå. Antero var nu vaken och spritt språngande näck. “Aj” sa jag när jag slog köttet med stumpen, hårt, men varsamt. “Min käre slickepott, jag har ännu inte orgasmiserat, snälla hjälp mig att göra detta.” Jag funderade en kort snutelitut tills jag bestämde mig för att medverka i denna ceremoni. Sakta men säkert knäppte Antero upp sin väldiga kedja som nu hängde löst kring hans håriga stock. Jag blev chockad, men negativt överraskad. Själv var jag ovan vid minimalistiska rymdskepp som stred mot svarta hål djupt inne i universums rymd. Men ändock gick den in i smakhålet där den hör hemma.
Del 18: Dagen var inte långt borta nu. Elnifs födelsedag låg precis kring hörnet och vår frälsare skulle självklart förtjäna ett massivt och majestätiskt partaj. Jag flydde i natten från Antero och återvände till mitt hem. Vid mitt ädla bord började jag skissa på planerna, för det som skulle bli den bästa festen någonsin, bara för min älskade. Den bästa 24 december någonsin.
Kapitel 2: Det våras för Elnif
Del 1: Fåglar kvittrar i vårvinden, växter blomstrar i det gröna gräset, kärleken sprudlar i världen, och Antero ser ut genom sitt blekta fönster på de små barnen som leker med kulor på stengången. “Snart”, säger han, “kommer mitt öde också att uppfyllas. Jag kommer också att bli lycklig.” Efter att hans älskade Krister gett sig av blev smärtan outhärdlig. Hur kunde detta ha hänt? Han som delat med sig av sin översvällande kärlek för Elnif som sedan inspirerat Antero själv. Han kom på sig själv med att tänka på alla de underbara stunder som de upplevt tillsammans. En ensam tår sipprade ner för hans kind samtidigt som han kände en mystisk känsla i botten av bukspottskörteln, han funderade en stund på vad denna mystiska sensation innebar. Det var inte sorg, och det var inte saknad. Till sist insåg han att det var glädje som han kände. Visserligen i ringa mängd, men sannerligen var det glädje.
Del 2: Antero funderade på vart Krister befann sig i denna stund. Var han i Danmark?, Stockholm?, Göteborg?, eller kanske Öland? Hade han tak över huvudet?, var han varm och lycklig?, var han ensam? (Krister var egentligen på en strippklubb i Bangladesh.) Han antog att han aldrig skulle få svar på dessa frågor. Plötsligt, när han minst anade det, visade sig en närvaro i rummet, en sensation som aldrig förr. Föga visste han vems ande som uppstått bakom honom, men han fick snart reda på detta, när han kände hur en grov hand med tjocka fingrar klämde tag i hans stjärt. Han kände doften av nyköpt litteratur och senapsfrön, en arom som hans smala näsborrar aldrig förr upplevt. Han kände igen den precisa beskrivningen som han erhållit av Krister. Äntligen fick han mottaga Elnif.
Del 3: Efter ett par timmars klämmande släppte Han taget. Antero blev ledsen. Det fasta, sköna greppet hade nu upphört. Det kändes som att all lycka i världen hade farit sin kos, som blott en livets solförmörkelse. Sedan uppenbarade Han sig framför Anteros ögon. Så som att solen återigen hade uppenbarat sig på himmelen samma morgon vid halv sex snåret. Med ett vidsträckt grin stirrade Han på honom, med ögon som hungrade efter en bred häck att plantera sitt träd i, och Antero glodde häpet tillbaka, så som ett barn vid första anblicken av jultomten. Sedan frågade han: “Är det verkligen du?” och Han svarade: “Nej, inte än mitt barn”, varpå Han gick upp i rök. Nu var Antero helt ensam igen, med bara tystnaden som sällskap. Var det bara en dröm, eller hade Elnif, i hela sin härlighet, verkligen uppenbarat sig för honom?
Del 4: Nästa dag var det dags för Antero att fira bröllopsdag med sin skrumpna make Borild. Han hade länge sett fram emot denna dag, men Antero hade dåliga nyheter för honom. Han hade nämligen blivit förälskad i Elnif och var påväg att lämna Borild för att kunna ägna resten av sitt liv åt Elnif. Antero var orolig över hur han skulle reagera, men han visste att han gjorde det rätta. Tiden gick och plötsligt var det kväll. Borild hade dukat upp till en trevlig middag för två, han hade till och med lagat mat i form av bränd kalops samt rökta pumpafrön. De slog sig ner tillsammans vid bordet, och Borild log mot Antero, precis som han brukade göra. Då var det dags, Antero visste vad han behövde göra, han förberedde sig mentalt innan han öppnade munnen, sedan sade han: “Han är gud, och de som nekar honom kommer bli straffade” sade han och sprang gråtandes upp på sitt rum.
Del 5: Borild hade blivit mycket förvirrad över situationen, och sedan lämnat källaren de bodde i. Antero hoppades att han aldrig skulle komma tillbaka. Att Borild skulle försvinna ur hans liv för alltid, att denna önskan hade förenklat Anteros situation var ett faktum. Att tillägna all sin levande tid åt Elnif var något han enbart kunde utföra på egen hand. Han kunde inte veta säkert, men han kände på sig att Elnif instämde.
Del 6: Nu hade det gått sex dagar sedan Antero avslutade sin relation med Borild, men Elnif hade fortfarande inte uppenbarat sig för honom. Antero började just förlora hoppet när han låg i sängen och funderade på sin älskade frälsare när han såg hur gardinen vid det vidöppna källarfönstret fladdrade till. En vind som världens andedräkt, en pust som gudarnas väder. Långt i fjärran hördes en dov röst, en som med säkerhet talade till Antero. “Sök mig där bergen möter älven, endast där kommer lyckan finnas för eder.” hördes Elnifs röst. Förundrad satte Antero sig upp i sin dvala, och påbörjade genast reseplaneringen för sin vallfärd mot det ökända mötet. Snart skulle han resa dit, till Nangijala.
Del 7: Han plockade fram sin finaste axelremsväska med det vackra Hello Kitty trycket på, och sedan började han packa ner allt vad han behövde. Ett par byxor, 3 par strumpor, 2 vita t-shirts, en tandborste, en sovsäck, en medelstor glittrande dildo, två par trosor, en extra stor brun dildo, glidmedel, pennvässare, klubbkräm och en kudde. Allt fick precis plats i axelremsväskan. Han var exalterad över det stundande äventyret, han hade en liten känsla i botten av sin kärlekspåse som viskade till honom att han gjorde det rätta. Denna brännande suktan efter köttet som han drömt om i månader kanske äntligen skulle komma till sin ro, och lyckan tycktes för ett ögonblick finnas nära Antero, som om han kunde röra den med sina breda, kraftiga fingrar.
submitted by ElnifIsLord to sweden [link] [comments]


2016.01.03 16:07 faffri Sveriges Kommuner: Del 9 av 290 - Motala kommun (Östergötland)

Vi beger oss lite mer söder ut denna gång och hamnar i en stad som jag känner till men inte mer än att det från mitt perspektiv här i Värmland ligger någonstans under Örebro. När jag tänker efter känner jag inte till något alls utöver geografiskt läge när det gäller Motala kommun. Vi får väl se om jag och kanske även ni andra hittar något bekant i detta inlägg.
För att hitta tidigare delar kan ni kolla /Sverigeskommuner där alla länkar finns.
Tekniska specifikationer
Motala stad blev en stadskommun 1881 efter diverse sammanslagningar i regionen under ett par decennier. Under 1900-talets första hälft införlivades Motala landskommun, Borensbergs municipalsamhälle och Vinnerstads kommun. 1971 bildades Motala kommun med Motala stad som centralort. Några år senare införlivades även en rad andra kringliggande områden i kommunen men 1980 bröt man ur Vadstena som istället bildade en egen kommun. Det var först när Vadstena lämnade som man kunde komma överens om ett kommunvapen som också varit Motalas stadsvapen, dock förändrade man vapnet något 1995. Figurerna på vapnet ska föreställa örnvingar och en fyrbladig propell. Folkmängden har mer eller mindre legat på samma nivå sedan 1970-talet där omkring 30 000 bor på centralorten.
Det ska finnas lämningar i området som visar att folk bodde i området redan för 11 000 år sedan då inlandsisen precis lämnat området. Undersökningar på människor man hittat i bland annat Motala har avslöjat att européers ursprung inte bara har koppling till folk från Mellanöstern men även till en grupp människor från norra Eurasien som i sin tur kan kopplas genetiskt till ursprungsbefolkningen i Amerika. I modern tid finns det tidigaste spåret av Motala i en kyrka från 1200-talet. Under medeltiden bestod området av olika byar som blev allt större men det blev en stad först 1881.
Nyheter i Motala
Kända Personer i Motala
Här hittar vi ett par kända namn som artisten/producenten Alexander Bard och journalisten Fredrik Virtanen. Reine Wisell körde i totalt 23 tävlingar i formel 1 under 70-talet och vi finner även sångerskan Hanna von Spreti. Går vi lite längre tillbaka finner vi Baltzar von Platen som var en greve och admiral. Under Gustav III:s ryska krig 1788 tillfångatogs han av ryssarna och fick återvända hem efter krigsslutet. Hans karriär inom det militära slutade kring sekelskiftet och fick av någon anledning en idé om att bygga kanaler som skulle koppla ihop Vänern, Vättern och Östersjön. Gustav IV Adolf gillade denna plan och gav sitt stöd för att börja planeringen. Baltzar var dock med ett år senare och avsatte kungen 1809 och fick också stöd av landets nya styre att fortsätta med sina kanalplaner. Hans verksamhet kring kanalbygge i början på 1800-talet gjorde att Motala utvecklades till den stad som det blev 1881. Baltzar von Platen var alltså Göta kanals grundare.
Andra halvintressanta saker
I Motala har man "Sveriges Rundradiomuseum" där de första publika radiosändningarna ägde rum 1927 och har sedan 70-talet fungerat som ett museum av gammal radioutrustning. Det finns en serie på Youtube där en person åker till alla kommuner i Östergötland. Del 4 handlar om Motala. Robert Gustavsson porträtterade en gång en påstridig byfåne från Motala på Parlamentet. Slutligen hittade jag detta klipp som på något sätt fått 3,7 miljoner visningar på mindre än två år.
Blocket
Är du i närheten av Motala och din Dodge Viper går i sönder kan du andas utdå du kan få köpa en tillhörande växellåda där för 25 000. Behöver du också ett ställe att förvara din Viper kan du ju passa på att köpa en 20 fot container som nu är nedsatt 4000kr till 16 000kr. Har du ingen bil och känner att du behöver en lite mer terränggående variant än en Viper kan du ju alltid lägga ut 70 000 på en monstertruck.
Imgurspegel
Subreddit
/motala existerar och vad kan man säga? Tror det är bäst att ni själva besöker stället för att se vad jag menar (lite NSFW). Har kontaktat mod på subredditen om det kan bli aktuellt med att styra upp det lite bättre eller alternativt lämna över till någon annan som vill bedriva sidan. Vi får väl se men annars kan man ju även skapa en ny subreddit i värsta fall.
Innan vi slutar
Kommentera gärna om era egna observationer om Motala vare sig ni bott där, bara hälsat på eller har någon annan sak att berätta om Motala. Finns alltid något intressant att berätta!.
submitted by faffri to sweden [link] [comments]


2015.08.24 00:19 CaptainTwirl En "andragenerationensinvandrares" (dvs. en svensks) syn på invandring, rasism, SD och assimilation.

Till alla er som hittar intresse i att läsa detta och vill föra en vettig debatt, jag tackar er.
Lite bakgrundsfakta till er som bryr sig; Jag och min familj är kurder (från södra Kurdistan, aka Irakiska delen). Mina föräldrar flydde till Iran under 70-talet, varifrån min far flyttade vidare till Moskva i dåvarande Sovjetunionen och pluggade medicin. Min mor bodde och utbildade sig i Iran samt Sverige och har examen i Vattenreningsteknologi men jobbar för det mesta som lärare för nyanlända ungdomar (Ja, ungdomar!) samt tolk. Båda pratar kurdiska, persiska samt svenska (fadern pratar också Ryska och Arabiska). Far är icke-troende och mor är muslim. De gifte sig och flyttade till Sverige tidigt under 90-talet. Själv, är jag född -95 i Sverige.
Som det står ovan, är jag född och uppvuxen i Sverige. Uppvuxen bland både kurder och svenskar, så har vi - lustigt nog - alltid lyckats flytta från diverse områden innan olika invandrarströmmar har skett och "förvandlat de områden till ghetton" (uttryckt med kassa ord). Jag är uppvuxen med svenska vänner från skolan och kurdiska vänner från sociala kretsar. P.g.a. det har jag fått lite av det goda från båda sidorna - jag ser de vackraste grejer med kulturerna från båda länder, men även det äckligaste.
Under min uppväxt har jag alltid blivit ifrågasatt vad jag är. Vänner, både "etniska svenskar" och icke-svenskar, lärare, familjer m.m. har alltid förbryllats över varför jag "pratar svenska" medans andra kurder bryter. Har blivit kallad svensk av icke-svenskar och invandrare av svenskar. Jag har aldrig kunnat "känna mig en" med respektive kretsar. Har alltid varit annorlunda än mina svenskar vänner - blonda, blåögda och extremt respektfulla. Jag stack ut från mängden under mina yngre år i låg- och mellanstadiet. Inte förrän jag började högstadiet märkte jag att jag inte tillhörde mina kurdiska eller andra "icke-svenska" vänkretsar heller. Jag sa grejer jag skäms över idag och betedde mig illa mot vissa av mina vänner.
Under högstadiet fanns det press på allt. Mina föräldrar var alltid noga med att jag var tvungen till att plugga och skaffa en bra/värdig utbildning (jag jobbar på det!). Jag var nästan en 'straight-A student'. P.g.a det blev jag lite idoliserad av mina "invandrarvänner" (de flesta var födda i Sverige). De undrade hur jag kunde få bra betyg, jfr med dem. Vi levde nästan under identiska förhållanden trots allt. Jag var inte som de, ur den synvinkel över hur jag presterade i skolan. Samtidigt var jag inte lik mina svenska vänner heller, p.g.a. hur jag såg ut och min bakgrund. Men jag älskade de jag kallade vänner ändå, ända fram tills jag fick höra av mina invandrarvänner att jag inte borde umgås med svenskar. De var rasister - speciellt eftersom SD hade börjat sin politiska kampanj. Jag fick inte vara som de eftersom jag då skulle "kyssa svennarnas röv" eller "lekte svensk". Jag skulle "vara blatte", hata svennarna - alla är ju rasister trots allt - och vara muslim. Vilket jag inte förstod mig på. Under hela min uppväxt har jag nästan aldrig brytt mig om Gud (lite p.g.a. vissa förhållanden som mobbning under låg/mellanstadiet). Jag vågade inte säga emot först, fram tills sista året. Hos mina svenska kompisar så fick jag nästan alltid höra kritik gentemot mina vänner på andra spektrumet. "De är födda i Sverige, så varför pratar de som de precis har kommit hit?" var en fråga jag hörde ofta. "Varför kan de inte vara mer som dig? Du är ju svensk!" var en annan grej. Ironiskt...
Redan då, insåg jag att en klyfta existerade. Ingen av parterna vågade blanda sig med den andra, förutom jag. Jag var ju svensk tydligen, fastän jag bara fjäskade för mina svenska vänner. En gammal klasskamrat (albansk ursprung) sa alltid att jag kommer aldrig bli bemött på samma sätt. De kommer alltid döma mig utifrån mitt namn (vilket inte ens låter som kurdiskt eller Mellanöstern-skt för att vara ärligt) och mitt utseende men aldrig utifrån mina resultat. Han hade rätt till viss del. Än idag, hör jag "komplimanger" där folk säger att jag är en "bra invandrare" som visat tecken på assimilation och integration.
Rasism är sjukt irriterande. Ett bra exempel på vad "grundlöst hat" egentligen är och vad det bidrar till. Till dig, vare sig du är blatte eller svenne, som säger att bara svenskar och SD sympatisörer är rasister så har du fel. "Tyvärr". Under mina 19 (snart 20) år har jag blivit mer utsatt för rasism och "rasifiering" (är det ens ett ord?) från invandrare än de "etniska svenskar" som jag har stött på. Om ni vill ha ett exempel; fråga en muslim eller en arab vad han eller hon tycker om Israel (eller Kurder i vissa fall) så får du ett bra svar. Alla kommer inte att ge er samma svar, men den lär inte göra er dummare. Rasism är INTE begränsning av invandrare eller att kalla någon för "terrorist" eller "negerboll". Vad fan håller ni på med, ni som har sådana åsikter? Enligt min uppfattning har väl rasism varit ett form av hat eller särbehandling mot folk från en avvikande nationalitet eller etnicitet. "Hoppas alla samer bara dör", "lita inte på kurder, de är outbildade", "romer=tiggare" är exempel på rasism.
"Vad är det med SD?". Såhär ser jag det: SD är ett politiskt parti. Deras största fråga - Invandringspolitiken. Är deras approach till invandring, assimilation och integration fel? Fan vet jag. Jag har inget exempel eller parallell att jämföra med. Aldrig har jag hört om att lösningen till en "icke-fungerande invandringspolitik" är stängningen av nationsgränser för att sedan ta hand om de som lever här. Det låter bra på papper faktiskt. Men jag vet inte om det är den rätta lösningen på problem. Jag vet inte ens om det är fel. Men anledning för varför jag inte röstar på SD är att både en del av deras politiker samt sympatisörer har uttryckt sig stötande eller främlingsfientligt, samt deras historia under 80-90-talet. Folk tror ofta att jag är socialist (p.g.a. mina tankar kring skatter osv.), men trots det så röstar jag inte heller på S eller V (for the record så röstade jag inte på något parti förra valet). Utöver ovannämnda anledningar, så tycker jag inte att SD:s politik gällande skola/utbildning, vård och jobb är hållbara.
I alla fall! Jag är inte "anti-rasist" heller. I alla fall inte i form av en SJW (googla det om förkortningen är främmande). Dagens Anti-rasist à la SJW är nästan vidriga. Har knappt stött på någon som är öppen för diskussion. Jag har ofta blivit "online-stenad" på bl.a. facebook då jag försöker förklara mina tankar kring SD. Blir bl.a. kallad mullvad, spion, falsk osv. från en mängd individer i vissa grupper.
Jag har en idé dock. Fick en "epiphany" här om dagarna till varför det har blivit så segregerad i samhället, och varfönär assimilationen/integrationen inte fungerat som det ska. Svaret är förstås rädslan för att bli kallad för rasist eller främligsfientlig. Men varifrån har det blivit så utbrett? Enligt mig, så har den svenska kulturen ett väldigt ärligt och fint sätt (historiskt!) på att lösa problem: Snabbt, kort och rättfärdigat. Vi har en ganska klar uppfattning om vad rätt och fel är (I detta fallet är rasism FEL). Hur det hänger ihop, tror jag beror på hur de olika systemen är uppbyggda i förhållande till problemlösningskulturen i Sverige.
Scenario: En (i detta fallet outbildad) kurd blir anmäld för att ha snattat (återigen, bara ett exempel/scenario). Kurden blir rasande, förtvivlad och desperat. Han bestämmer sig för att anklaga åklagaren/offret för att vara rasist och drar alla över en och samma kam för att en kurd ser ut som alla andra kurder, t.o.m. arabeturkapersevad-som-helst. Rättsväsendet kastar bort anklagelserna om snatteriet och dömer offret för att vara rasist. (VÄLDIGT VÄLDIGT enkel scenario. Det går inte till såhär direkt i verkligheten). Systemet har fallit och kurden har blivit särbehandlat på ett eller annat sätt. Samma kurd använder sig utav samma ursäkt fast under andra omständigheter (betyg från lärare, jobbet och arbetskamraterna osv.). Systemfallet smittar av sig och eventuellt så blir det en stor särbehandling av "etniska svenskar" och icke-svenskar, samtidigt som de "etniska svenskarna" oftast drar de kortare strået.
Jag kan mycket möjligt ha fel, men som en andragenerationensinvandrare (kommer aldrig sluta invandra haha) så har jag blivit uppmuntrad till att använda raskortet. Jag vägrar till att göra det. Jag vill inte att folk ska döma mig p.g.a. hur jag ser ut och därför vill jag inte heller döma folk eftersom jag ser ut som jag gör. I alla fall, så har systemet fallit redan där. Det blir extremt fel på alla möjliga håll och kanter. Jag tror om sådana fel tas hand om, kommer assimilation och integration eventuellt ske mycket lättare.
TL;DR: Andragenerationensinvandrare stör sig på invandrare men tycker inte om SD eller SJWs.
Jag vill därmed avsluta min vägg av text med följande grej: Jag stör mig på folk. Bli mindre känsliga och mer rättvisa. Logiska. Smartare. Börja utbilda er mer och inbilla er mindre!
Tack för alla er som läste detta. Hoppas ni har funnit det underhållande på något sätt. Eventuella frågor kan skrivas här eller PM:as~
EDIT: Sorry för eventuella grammatiska fel :S Uppskattar alla grammarnazis som pekar ut något!
EDIT2: Fick frågan ett tag sedan, men om ni känner för det, får ni med all glädje referera till detta inlägg! Vill bara veta till vad ni tänker använde det till :P
submitted by CaptainTwirl to sweden [link] [comments]